Igår kommer Kevin hem och är överlycklig för att han och André har köpt Tamponger åt mig, utbrister direkt när han kliver in att nu har vi köpt Tamponger åt dig mamma.
I morse fick jag höra att det var tur dom köpte Tamponger så jag slipper gå runt och läcka??
Tänk för 2 månader sen när jag hade med han på Willys och handlade och skulle då köpa Tamponger och Kevin utbrister ljudligt, men gud, har du mens igen mamma, då kommer du ju bli så där komplicerad. Jajamen. Jublande blickar vändes mot oss!

Idag började dagen med kaffe på säng, sen skulle vi tydligen på bilfärd, vart vet jag inte då barnen och André har en överraskning på g åt mig!

Uppdaterar senare!

Passa på att gå in på denna sida och kika, kan skicka över rabattkod om det är något som intresserad, mycket fint enligt mig: ska snart lägga en ny beställning!

https://blfa.me/460/62330/nakd

En sån där dag när man spänner sig långt ner i tårna, upp genom magmusklerna och biter i hop käkarna så hårt man bara kan, när huvudet bara tankar nya tankar hela tiden. Tankar som du knappt hinner läsa av. När du inte vet om du ska bita ihop hårdare eller bara lägga dig ner och sparka och slå i golvet, kanske krypa i hop i fosterställning och bara gråta. Samtidigt som du inte vet vad du ska gråta över, vad du biter i hop käkarna över. När man mest går runt som en tickande bomb.

En sån där dag när saknaden och smärtan efter mamma & pappa gör sig starkare! Om jag bara hade kunnat... om jag bara hade gjort... om jag bara fick.
Jag vet att det inte är någon idé att tänka så, att livet har sin gång.
Men när sorg och förlust tränger sig på, så stärks alla dessa minnen, alla dessa tankar.

Inställningsperiod av medicin! Dra åt helvete med den! Jag vet ju innerst inne att tids nog och snart så kommer det bli bättre. För även om jag har mina dåliga dagar nu. Så har jag även dom bästa dagarna jag någonsin haft vad jag kan minnas.

Idag känner jag mig så där dålig. Så där dum, elak, värdelös, tjock och ful. En sån där dag då bara allt jag gör är fel!
Fast andra runtomkring mig inte tycker det!
Och jag vet ju varför jag mår så här nu, nu kan jag ju sätta ord på det. Nu förstår jag varför jag reagerar som jag gör. Jag vet att dessa dippar kan komma, jag vet att dom kan slå till jävligt hårt nu under min Inställningsperiod! Det är skönt!

Jag är oerhört enormt tacksam över mina guldkorn i vardagen, ni som orkar med en kaffe med mig, ni som drar ut mig när jag ligger på soffan, ni som orkar lyssna på mitt prat!

I morgon är det återbesök vid diabetes sköterskan, jag hoppas att även denna gång består av beröm.
Onsdag är det tandläkaren som gäller, PANIK redan nu.

Inte många positiva ord i detta inlägg, vi hoppas på en bättre dag i morgon!

10 dagar kvar????

Här ligger jag på soffan och tänker och funderar, 30 års krisen är ett faktum. Trots att det är nästan 2 år kvar!
Bryter ihop. Barnen blir så stora, hinner ju liksom inte med!

Idag har vi varit ute och åkt. Åkte in i Norge, jag var alldelens exalterad.
Har idag lärt mig att det finns valar i Norge, inga krokodiler. Jag har lärt mig att det finns tallar & granar i Norge, att dom firar julafton samma dag som oss. Att norden tydligen består av Norge, Sverige, Danmark & Finland, alltså inte bara av Sverige. Jag har missuppfattat det lite där med national sången. Så egentligen kan man ju säga att jag faktiakt står och sjunger att jag vill leva och dö i Finland!
Jag har dessutom lärt mig lite norska. Guleböj är banan, kläm är kram, Jeg har hemoroider betyder: jag har hemorrojder!

Det var en mycket spännande och lärelserik resa.

På vägen stannade vi och var in på collect store! Har hittat min blivande jacka. Alltså inte min blivande man utan min blivande jacka!
Så snygg! Bild nedan!

Skulle passa på att låna toaletten där också. Kom in på en toalett med 5 bås, hatar sånna. Det hörs ju så tydligt när man pissar! Inte nog med det så lyckades jag sätta mig, toaringen for iväg och jag åkte ner i toaletten och lyckades klämma fast ena skinkan! Så där är det nog garanterat blåmärke nu!
Frågan är vad dom i dom andra båsen tänkte när det bara small till och jag satt där inne och verkligen asgarvade!
Bild även här nedan!

Har varit en fantastisk dag i övrigt. Verkligen myst med min fina familj!

Kärlek i massor!

Tillbaka!

Norge!

Norges Anal!

Min blivande älskling!

Här sitter vi, framme i sälen för en stund sedan. Hunnit med att finna oss till rätta och fått i oss lite mat!

Älskar tiden jag får här med min underbara familj, skingra tankarna som varit på tok för många dom senaste dagarna.
Dagar som känts som evigheter men ändå är total tomhet.
Dagar som innehållit både glada och ledsna saker! Saker som gör att man står helt mållös, som gör att det bara känns förjävligt. Samtidigt som dom bra sakerna kommit och gett en hopp!

Alltså ett totalt kaos i min "bipolär hjärna"


Nog med tråkigheter och tillbaka till mitt liv! Det som bara innefattar en massa tok hela tiden!
Idag har jag lärt mig att dalälven finns på fler ställen än i skedvi! Den finns faktiskt ända uppe i sälen. Och sälen tillhör ju faktiskt dalarna. Det fick jag reda på förra gången jag var här. När jag var in på djuraffären och frågade om dom hade led halsband åt Doris. Nej svarade hon, men jag kan beställa hem. Nej du vet, jag kommer från Dalarna svarar jag. Ja i från säter alltså. Pang på den!

Nej nu ska jag natta barn och mysa ner mig med min underbara "man"
Tack och hej!

Sälen mys?

Här börjar vi sportlovet med vatten läcka i pannrummet, vilket resulterat i att vattnet runnit vidare in i garaget där det naturligvis är stopp i avloppet. Så det var bara och på med stövlar och ut och gräva i avloppet för hand. Kommer då på att jag köpt en sån där smart grej som man sätter på borrmaskiner, rensband. Ja den hade jag väl kört sönder på under 10 minuter! Så där stod jag på knä med en av ungarnas åk madrasser under knäna och svor. Men ack den som ger sig! Jag fick bort stoppet! Kommer in och inser att jag har stopp i avloppet under badkaret, bara att påt igen! Och skam den som ger sig! Nu är även det återställt! Så nu ska här jävlar i mig sks badas så fort vi fått klart vatten läckan i pannrummet så vi får varmvatten!


På tal om. Annat plockade jag ut Rut ur terariumet här om dagen, såg ut som att hon fått ett sår ca 10 cm upp från svansen. Torkade och gjorde ren. I går när hon var ute tyckte jag att det såg ut som att det hade blivit inflammerat, så torkade och gjorde rent igen. Sen fick hon gå till André och mysa en sväng. Tror ni inte på fan att orm jäveln skiter ner köksmattan och halva köksgolvet, så mina kära vänner! Det var inget sår, det var Ruts stjärthål!!!

Jag har även något att bekänna, eller jag vill inte kalla det för att bekänna utan mer något jag vill berätta. Jag har vägt av och till ett tag. Rädd för folks fördomar. Men det här är alltså jag.
Jag är en 28 årig 2 barns mamma. Jag har nyligen fått min diagnos. Bipolär 2.
Jag har alltså en psykisk sjukdom.
Något som låter farligt i mångas öron och som tolkas som konstigt i andras.
Jag är inte farlig, jag är inte elak eller konstig på något sätt.
Mitt problem ligger i att inte känna för mycket eller för lite. Att inte fastna i saker som gör mig manisk eller deprimerad. Min sjukdom handlar om att hålla mitt humör på en jämn nivå. Detta kommer jag att göra tillsammans med mediciner.
När jag blir manisk inbillar jag mig saker, vanligast är att jag tror att det hänt dom jag håller nära hjärtat något. Jag klarat inte av att höra syrener tjuta utan att gripas av panik och ringa runt och kolla så att alla är okej. Det kan ta mig flera minuter att åka över en järnvägs övergång. För tänk om tåget kommer trots att bommarna inte gått ner.
När jag blir manisk är jag rädd att det ska hända mig någonting, att mina barn ska behöva växa upp utan mig. Att allt ska försvinna lika fort för dom som det gjorde när mamma & pappa försvann i från mig.
På det sättet visar sig min mani.
Jag blir alltså inte ett psyk fall bara för att jag lever stundvis med mani.
Sen kommer vi då till Depp perioderna.
Då är jag den sämsta människan i världen, jag klarar ingenting & gör ingenting rätt. Jag är inte värd någonting och mitt självförtroende ska vi inte prata om under dessa perioder. Jag vill inte dö, men jag vill inte heller leva.
Det är dom här sakerna mina mediciner ska hjälpa mig att kontrollera. Min känslomässiga bana ska gå på en rakare linje. Sen jag börjat med mina nya mediciner sedan 2 månader tillbaka, har jag mått fantastisk. Jag har fått ork och energi, jag har börjat ta till mig av det lyckliga livet.
Det här är ingenting jag skulle klarat själv utan mina fantastiska barn, min underbara sambo André eller mina fantastiska vänner!
Det här är alltså jag. Emelie, 28 år och psykiskt sjuk. Men inte en sämre människa för det.
Funderar ni över något så fråga mig gärna!

Bara för att jag älskar den här bilden ?

  Livet är bra roligt ibland??

Ja mina kära vänner.
jag är ledsen att jag i te höll löftet om att uppdatera bloggen bättre. Men jag är slut, totalt jävla slut körd!
Jag har inte haft varken ork eller lust.
Det lilla ork jag har går åt till att ta hand om min familj. Jag har tur som har André vid min sida som lyfter mig och hjälper mig när jag inte riktigt orkar själv. Och naturligtvis alla mina underbara vänner ?
Vissa nätter sover jag inte alls, vissa sover jag så där. Visa dagar kan jag börja gråta över egentligen ingenting.
Tur som sagt att jag har André & att jag har barnen nära att mysa med!

Så mina vänner ser det ut & jag hoppas själv på ett snabbt tillfrisknande. För det är krävande att må så här.

Jag har varit med om så mycket den sista tiden. Saker som jag inte nämnt här, saker som jag inte önskar skulle hända min värsta fiende!
Idag har jag tyvär fått reda på att samma sak hänt en nära vän till mig. Det gör ont i mitt hjärta och alla tankar är hos henne och hennes familj! Jag önskar er all styrka!?

Återkommer så fort jag är på bättringsvägen, kanske återkommer jag tidigare än så!

Ja bloggen har ju fått legat på is ett tag!
Finns fler än en anledning till det.
För det första så har jag haft fullt upp med att vara nykär och galen, för det andra har jag lagt massvis med tid på mig själv och familjen för att hinna med att bearbeta saker som hänt i livet det sista 1,5 åren.

Jag har varit livrädd för just det ögonblicket.
När allt började. När pappa dog i april så satte som jag kallar det karusellen igång att snurra, i april separerade jag och mitt ex, i juli dog mamma, i september blev jag rånad, efter det vart jag påkörd, Ebba var med om en väldigt jobbig incident, jag slutade på macken och jag blev knivskuren. Sen har det hänt en massa mer saker som inte nämns ovan. Så karusellen har liksom fortsatt i full fart. Jag har varit livrädd för att den ska stanna till och saker och ting ska komma upp till ytan och behöva bearbetas. Men så small jag då in i den omtalade väggen. Och pang, där låg jag!
Klubbad som en säl i sängen och på soffan. Velade ingenting, orkade ingenting.
Att ta sig in i duschen var en kamp. Att hålla kontakten med mina fantastiska vänner var jätte svårt dp jag stängde in mig i min egen lilla bubbla.
Jag är fortfarande inte okej, jag har fortfarande ordentliga downie dagar som jag kallar det. Dagar då tårarna bara sprutar och förtvivlan hugger i kroppen.
Dessa dagar tänker jag extra mycket på alla underbara vänner, på min fantastiska familj.

Jag vet vilka som verkligen står vid min sida och jag är er evigt tacksam för att ni orkar lyssna ibland, att ni bara finns. Att jag vet precis vart ni finns och för att ni håller upp mig ovanför ytan när jag inte riktigt orkar själv.
Jag vill gärna lämna några ord till er. Det är svårt att uttrycka känslor i ord men jag ska försöka så gott jag kan.

Jonna: Min helt otroligt fantastiska Jonna. Första gången jag träffade dig så tänkte jag direkt att, jävlar vilken tjej. Det här är någon i min smak. Någon med skinn på näsan som vågar säga ifrån. Jag blir så imponerad av dig gång på gång, ditt sätt att vara. Att du törs säga precis som du tycker och tänker och inte låter dig påverkas av någon annan.
Jag har aldrig tidigare känt min så himla uppskattad förut, och du visar det verkligen.
Allt du gjort, små chester och vänskapligt kramar och upplyftande ord precis när jag behöver det. Du är en fantastisk mamma till en helt fantastiskt fin liten pojk. Dessutom har du en riktigt trevlig man vid din sida!
Dig har jag bestämt mig för att ha kvar hela livet!

Malin: Min helt underbara piff. Tänk så roligt vi haft. Så mycket jävla tok. Som jag plockar fram och tänker på väldigt ofta. Jag är så fruktansvärt tacksam över att jag får vara en av dina vänner. Över att jag får stå på sidan om och se eran fina pojke växa upp. Jag tycker så himla skönt mycket om dig.
Även om vi inte träffas så ofta nu när vardagen ofta krockar så vet jag vart du finns och jag hoppas att du vet att jag alltid står här!
Du är också en av dom jag bestämt mig för att behålla för evigt!

Mikael: Helt otroligt fantastiska Mikael. Finns ingen som hjälpt mig så mycket som du under denna tiden. Den som lyssnat, diskuterat. Hjälpt mig med tankar och funderingar och bara funnits där. Du som gett mig dom kramarna som lyfter mig en bit när jag inte orkar.
Du är en helt fantastisk människa Mikael och en av dom mest betydelse fulla personerna i mitt liv.
Som jag så många gånger sagt åt dig, jag uppskattar allt du gör, för att du finns och allra helst för att du finns kvar i mitt liv!
Saker och ting blev inte som man tänkt men du vet vad jag sa, alla tavlor passar inte riktigt på samma vägg, men däremot i samma rum. Dig håller jag nära hjärtat och vill för alltid ha kvar i mitt liv!

Syster Emma: Här finns det mer än ord någonsin kan beskriva. Det har alltid varit du och jag. Trots bråk och syskon tjafs så har vi alltid haft varandra. Jag hoppas att du vet att jag gör allt för dig och din familj. Mosters små älsklingar. Även Joppa är med där på ett hör. För er går jag genom eld.
Tack för allt du/ni gör för mig och barnen!

André: Helt fantastiska du. Herregud så du har kommit in och rört runt i mitt liv!
På ett bra sätt så klart.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat trott att det skulle bli du och jag ännu en gång. Men som dom säger 3 gången gillt.
Tack för den du är, för den du är med barnen.
Tack för att du håller upp mig när andetagen är jobbiga att ta. Tack för att du får mig att må bra.

Det finns fler som inte nämns, men ni vet vilka ni är. Ta åt er. Ingen är så tacksam som jag.


Nu tänkte jag då fortsätta här att blogga om min tokiga och trevliga vardag.
För klantighet har inte försvunnit för att man blivit lite kör och för att man mått dåligt! Nej nej.

Lämnar er med detta seriösa inlägg, och återkommer i morgon med galenheter och skoj!

Tack för mig.
Hej!

Alltså jag orkar snart inte mer!
Satt igår och spelade quis kampen mot André.
Upp kommer frågan och jag bryter ihop!
Barnslig eller ej, ni får tycka vad ni vill.
Men frågan lyder:
Vad kallas det skinnveck som skyddar klitoris?
Och jag bara! VA, va fan har den ett namn?
Skrattade så att tårarna sprutade!
Och där fortsatte ju naturligtvis diskussionen om skinnvecket!
Svarsalternativen var: Slöja, hölje, mantel & kappa!
Jag svarade mantel, tänkte att den där lilla knappen måste väl vare en egen liten superhjälte. Jag hade fel!
Ännu värre är att André hade rätt!
Det kallas för kappa!
Jag dog åt mig själv som trodde att det kallades mantel. Men jag dog ännu mer åt André som inte vet att svampbob heter fyrkant i efternamn vet att klitoris har en kappa.
Och där var det åter igen kört!
Där kommer alla tankar på allt runt omkring.
- Hej, hur mår du idag?
-jo, då. Så där råkade supa bort kappan i går.

-Gå och dra på dig kappan nu!

Och värst av allt. Det finns kapprum!!!

Denna diskussion kan jag fortsätta hur länge som helst.
Men bilden jag får upp i huvudet när någon säger kappa har förändrats från och med i går.

En fundering som också valde att komma till mig igår är att varför heter det metspö?
Borde inte fiskpinnar vara mer passande?
Ibland både läser och tänker man för mycket.
Jag funderade även på om fiskar blir törstiga? Helst dom i havet? Man blir ju törstig av salt!

Jag kan villigt erkänna att jag googlat. Ordet skinnveck finns inte i vår ordlista. Inte klitoris kappa heller!

Nej nu är det nog för mig för denna gång.
Nu ska jag gå och vända kappan efter vinden!