Här börjar vi sportlovet med vatten läcka i pannrummet, vilket resulterat i att vattnet runnit vidare in i garaget där det naturligvis är stopp i avloppet. Så det var bara och på med stövlar och ut och gräva i avloppet för hand. Kommer då på att jag köpt en sån där smart grej som man sätter på borrmaskiner, rensband. Ja den hade jag väl kört sönder på under 10 minuter! Så där stod jag på knä med en av ungarnas åk madrasser under knäna och svor. Men ack den som ger sig! Jag fick bort stoppet! Kommer in och inser att jag har stopp i avloppet under badkaret, bara att påt igen! Och skam den som ger sig! Nu är även det återställt! Så nu ska här jävlar i mig sks badas så fort vi fått klart vatten läckan i pannrummet så vi får varmvatten!


På tal om. Annat plockade jag ut Rut ur terariumet här om dagen, såg ut som att hon fått ett sår ca 10 cm upp från svansen. Torkade och gjorde ren. I går när hon var ute tyckte jag att det såg ut som att det hade blivit inflammerat, så torkade och gjorde rent igen. Sen fick hon gå till André och mysa en sväng. Tror ni inte på fan att orm jäveln skiter ner köksmattan och halva köksgolvet, så mina kära vänner! Det var inget sår, det var Ruts stjärthål!!!

Jag har även något att bekänna, eller jag vill inte kalla det för att bekänna utan mer något jag vill berätta. Jag har vägt av och till ett tag. Rädd för folks fördomar. Men det här är alltså jag.
Jag är en 28 årig 2 barns mamma. Jag har nyligen fått min diagnos. Bipolär 2.
Jag har alltså en psykisk sjukdom.
Något som låter farligt i mångas öron och som tolkas som konstigt i andras.
Jag är inte farlig, jag är inte elak eller konstig på något sätt.
Mitt problem ligger i att inte känna för mycket eller för lite. Att inte fastna i saker som gör mig manisk eller deprimerad. Min sjukdom handlar om att hålla mitt humör på en jämn nivå. Detta kommer jag att göra tillsammans med mediciner.
När jag blir manisk inbillar jag mig saker, vanligast är att jag tror att det hänt dom jag håller nära hjärtat något. Jag klarat inte av att höra syrener tjuta utan att gripas av panik och ringa runt och kolla så att alla är okej. Det kan ta mig flera minuter att åka över en järnvägs övergång. För tänk om tåget kommer trots att bommarna inte gått ner.
När jag blir manisk är jag rädd att det ska hända mig någonting, att mina barn ska behöva växa upp utan mig. Att allt ska försvinna lika fort för dom som det gjorde när mamma & pappa försvann i från mig.
På det sättet visar sig min mani.
Jag blir alltså inte ett psyk fall bara för att jag lever stundvis med mani.
Sen kommer vi då till Depp perioderna.
Då är jag den sämsta människan i världen, jag klarar ingenting & gör ingenting rätt. Jag är inte värd någonting och mitt självförtroende ska vi inte prata om under dessa perioder. Jag vill inte dö, men jag vill inte heller leva.
Det är dom här sakerna mina mediciner ska hjälpa mig att kontrollera. Min känslomässiga bana ska gå på en rakare linje. Sen jag börjat med mina nya mediciner sedan 2 månader tillbaka, har jag mått fantastisk. Jag har fått ork och energi, jag har börjat ta till mig av det lyckliga livet.
Det här är ingenting jag skulle klarat själv utan mina fantastiska barn, min underbara sambo André eller mina fantastiska vänner!
Det här är alltså jag. Emelie, 28 år och psykiskt sjuk. Men inte en sämre människa för det.
Funderar ni över något så fråga mig gärna!

Bara för att jag älskar den här bilden ?

  Livet är bra roligt ibland??